Säkerhetsbranschen bildades 2013 genom en sammanslagning av bevakningsföretagens respektive säkerhetstekniksbolagens branschföreningar Sweguard och Swelarm. Syftet med sammanslagningen var att skapa en stark organisation som med en röst skulle driva frågor för hela den samlade säkerhetsbranschen.

Det sprack sedan bevakningsföretagen startade organisationen Säkerhetsföretagen, som först bara skulle ägna sig år arbetsgivarfrågor, men snabbt även rollen som bevakningsbranschens företrädare i det offentliga rummet.

Oeniga om behovet av samgående

På senare har frågan om ett samgående väckts. Genom att intervjua Säkerhetsföretagens ordförande Joachim Källsholm och Säkerhetsbranschens vd Jeanette Lesslie Wikström har Securityworldmarket.com försökt pejlat stämningarna och förutsättningarna för ett samgående. Hur ställer sig branschföreträdare till en sammanslagning?

Baserat på de ledande företrädarnas intervjusvar finns det en vilja från Säkerhetsbranschen att gå samman med Säkerhetsföretagen. Säkerhetsföretagens styrelseordförande Joachim Källsholm är mindre övertygad. Han tycker inte att tiden är mogen för en sammanslagning, möjligen om fem till tio år, säger han.

Navelskåderi gynnar ingen

Björn Eriksson, Säkerhetsbranschens första styrelseordförande som var med när organisationen hade bevakningssektorn och tekniksektorn samlade under samma paraply. Det var också under hans tid som bevakningsbranschen bröt sig ur genom att starta organisationen Säkerhetsföretagen, något som Björn Eriksson har hämmat möjligheterna för den privata säkerhetssektorn att nå framgång i sitt opinionsarbete.

– Den privata säkerhetssektorn har ett drömläge. Marknaden är stor och växer. Såväl offentlig som privat sektor efterfrågar säkerhet i största allmänhet, men vad lösningarna inbegriper är sekundärt.

– Att då har en organisation som arbetar med bevakningsfrågorna och en annan som arbetar med frågor som rör teknikbaserade lösningar är inte optimalt. Detta polygamiska förhållningssätt resulterar i ett navelskåderi som den privata säkerhetssektorn förlorar på.

En organisation och en stark röst för hela branschen är vad den privata säkerhetssektorn behöver, fastslår Björn Eriksson.

Tre byggstenar för samgående

För att ett samgående mellan exempelvis Säkerhetsbranschen och Säkerhetsföretagen kunna bli möjlig krävs allra först tre byggstenar, enligt Björn Eriksson.

– Först och främst måste parterna enas om en gemensam lägesbild. Därefter ska de vara överens om en gemensam strategi och slutligen också vara överens om en ”utrikespolitik”, det vill säga hur och om vad man ska kommunicera med omvärlden, säger Björn Eriksson.

– Att på det här sättet komma samman är betydligt bättre än att organisationerna var och en för sig driver sina frågor. Det finns många dåliga exempel hur förökning genom delning minskar inflytande över det man vill påverka. Ytterkantspartierna i politiken är exempel på det.

Kan inte ha vattentäta skott

När Björn Eriksson ombeds kommentera intervjuerna med Säkerhetsföretagens ordförande Joachim Källsholm och Säkerhetsbranschens vd Jeanette Lesslie Wikström är det framför allt en sak han framhåller.

– Jag slås av att det inte talas om varför en branschorganisation behövs.

Björn Eriksson menar att om man har som utgångspunkt att organisationen ska driva viktiga frågor som gynnar branschen som helhet kan man inte ha för mycket vattentäta skott mellan olika specialområden, så som det är nu mellan bevakningsföretagen och teknikleverantörerna då de representeras i allt väsentlig av varsin branschorganisation.

– Branschbegreppet går helt enkelt förlorat när man förökar sig genom delning och det tror jag inte är en framkomlig väg, säger han.

Påbörja processen om samgående nu

Björn Eriksson reagerar också på att Joachim Källsholm i intervjun säger att tiden inte är mogen för ett samgående och att först kan ske om fem eller tio år.

– Man kan inte börja med att säga att man ska vänta i tio år för att se om vi mår bättre. Det är inte hållbart. I stället bör man snarast diskutera och formulera en gemensam lägesbeskrivning, strategi och titta på vad som krävs för att lyckas med strategin. Men självklart förutsätter det att det finns finns en vilja att gå i samma riktning.

1 + 1 blir inte 2

Björn Eriksson återkommer ständigt till att en branschorganisation inte är samma sak som en förening för specialister inom ett visst delbranschområde.

– Svensk Handel fungerar med medlemsföretag, från lilla kioskägaren till stora ICA Maxi-butiker och varuhus. Jag ser därför inte varför den privata säkerhetssektorn inte skulle kunna ha en gemensam branschorganisation, säger han.

Uppfattningen om att två branschföreningar kan ge dubbel styrka är sålunda inte en uppfattning som Björn Eriksson delar.

– Jag har stor respekt för Källsholm. Men jag är inte överens med honom där. Med det resonemanget vore väl sexton organisationer bättre än bara två.

Bredd ger tyngd

Björn Eriksson menar vidare att en intresseorganisation måste kunna kommunicera sin branschens existensberättigande och väcka frågor som driver det politiska systemet i en riktning som är till gagn för medlemsföretagen.

– Små delbranschföreningar med som representerar specialområden inom en bransch, får inte den tyngd som krävs för att nå ut med sina budskap. Därför är det alltid bättre att de går samman med andra delbranscher som inryms inom samma sektor och bilda en bred branschorganisation.

Glömde tänka i branschtermer

Björn Eriksson var styrelseordförande för Säkerhetsbranschen från och med 2013 fram till 2019. Det var sålunda under hans tid som organisationen var en röst för såväl teknikleverantörer som bevakningsbolag och andra aktörer inom marknaden för fysisk säkerhet. Likaledes var det under hans tid som bevakningsbolagen beslutade om att bilda en egen branschorganisation och driva bevakningsfrågor i egen regi. Björn Eriksson ser två förklaringar till att det blev så.

– För det första tror jag att beror på att man inte orkade hålla fast vid att det finns en säkerhetsbransch och att den branschens kunder vill ha säkerhet inter primärt ser specifikt behov av väktare eller någon särskild teknik. De efterfrågar snarare lösningar som levererar säkerhet.

– Det här glömdes bort. I stället blev det navelskådande som skymde sikten för att tänka i branschtermer

Måste stärka kopplingen till företagsledningarna

Det andra skälet till att Säkerhetsbranschen splittrades, enligt Björn Eriksson, är att kopplingen till de stora bolagens ledningsgrupper var för liten och att kopplingen till organisationsexperter för stor.

– Storföretagens ledare ska närvara och visa engagemang på mötena och påverka innehållet. Har branschorganisationen en lägesbild och strategi man jobbar efter måste ju den vara förankrad högst upp i ledningen i de stora bolagen. Tyvärr var det inte så och det kan vi lära av nu.

Lär av näringslivet

Att titta på hur näringslivet i stort fungerar kan vara passande, menar Björn Eriksson vidare.

– Vid beslut kring väsentliga strategiska frågor i storbolagen arrangeras ägarmöten. Jag tror på det instrumentet, även när det gäller branschorganisationer. Besluten som tas kan innebära att det finns vinnare och förlorare och ett pris att betala för att bibehålla branschsammanhållningen. Därför är det så viktigt att representanter från de stora aktörerna är närvarande och engagerade på sådana möten.

Säkerhetsläget bäddar för samlad bransch

Björn Eriksson är övertygad om att den privata säkerhetssektorn kommer hitta sin väg till att bilda en gemensam branschorganisation som kan enas om en gemensam lägesbeskrivning, strategi och ”utrikespolitik”. Han tror att processen kan påskyndas av rådande säkerhetsläge.

– Vi befinner oss i ett säkerhetsläge som tvingar säkerhetsföretag att samverka. En gemensam branschorganisation är därför en naturlig lösning. Det faktum att Sverige nu är ett Nato-land kommer också ha stor påverkan på säkerhetsmarknadens aktörer och göra ett samgående ännu mer självklart.

Opinionsbildning – av stor betydelse

Björn Eriksson minns åren i Säkerhetsbranschen med stor glädje, inte minst arbetet med opinionsbildning.

– Det var mycket uppförsbacke i början. Det var ett konstant motstånd mot det mesta vi drev de första åren. Exempelvis hur man får använda kamerabevakning och annan modern teknik. Men också det vi drev för att utöka ordningsvakters befogenheter, säger han.

Den politiska och mediala motvinden mot Säkerhetsföretagens förslag mojnade efter en tid och det som ansetts som otänkbart blev plötsligt självklart. En ny och mer tillåtande kamerabevakningslag kom på plats och ordningsvakternas befogenheter utökades samtidigt som kunde användas inom flera områden än tidigare. På så sätt kunde säkerhetsbranschens företag bidra ännu mer till att öka tryggheten i samhället.

– Detta visar på vilken stor betydelse en aktiv opinionsbildning kan ha för en bransch, kommenterar Björn Eriksson avslutningsvis.

Lennart Alexandrie